Fallstudie. Att dejta igen – med diabetes

Diabetes kan vara tufft. Det är som att ha ett mycket krävande husdjur, ständigt bundet till dig. Du får inga raster och inga barnvakter. Men även om du inte kan bli kvitt det, kan du dela en del av den känslomässiga bördan och delegera lite av arbetet med att ständigt ta hand om det. Det är vad en stöttande relation kan ge.

Att nå ett lågvattenmärke

 När jag ser tillbaka, minns jag fortfarande med smärtsam skärpa de gånger då jag kände att jag aldrig skulle hitta någon som skulle älska mig, min diabetes och allt. Jag minns en sommarkväll för fem år sedan där jag låg, rädd, i sängen med ett envist lågt blodsocker som inte skulle gå upp, oavsett hur mycket mat jag åt. Jag var mycket medveten om min isolering, av att vara ensam utan någon som kunde hjälpa mig. Jag undrade om någon någonsin skulle vara beredd att ta på sig den rollen, med inte bara mig i deras liv, utan även min diabetes. 

När jag vårdade mitt brustna hjärta, tyckte jag det var mycket svårt att inte undra om min hälsa hade spelat en roll i att förhållandet sprack. Det är normalt för alla att undra "Vad är det för fel på mig?" när ett förhållande tar slut, men jag kände, åtminstone för en tid, att jag hade ett konkret svar. Uppbrottet förstärkte oron för att ingen kunde älska mig och min diabetes. 

Älska mig, acceptera min diabetes

 När man kommer tillbaka från denna typ av hjärtesorg och överväger ett nytt förhållande är det svårt nog utan den extra dimension som diabetes tillägger. Jag var till och med frestad att bara försöka driva min diabetes åt sidan och ta bort den från ekvationen helt och hållet. Kan jag klara av att förklara svårigheterna med att balansera mat, insulin och motion till en ny partner, i hopp om att svårigheterna skulle förstås utan att skrämma bort honom? 

Med tiden så kom jag att inse att mitt tidigare förhållande hade tagit slut av den mycket enkla anledningen att det inte var menat. Min diabetes är inte ansvarig för allt. Som sagt, oavsett hur mycket jag kanske ogillar det, är diabetes en del av mig. Det har i hög grad bidragit till att göra mig till den person som jag är, och den formar dagliga liv. Så, om en person verkligen älskar mig så måste de acceptera min diabetes... 

När jag träffade den person som hjälpt mig att bevisa detta, berättade jag faktiskt för honom om min diabetes inom några minuter. Det är vanligtvis inte min första inledande replik, men eftersom han var på väg att klättra upp för en bergvägg och jag var den som höll i säkerhetslinan, så skulle det ha verkat oartigt att inte låta honom veta. Lyckligtvis för mig var att han inte tyckte att jag var en olämplig klättringspartner för det, eller, som det visade sig, en olämplig romantisk partner heller! Istället tog han sig tid att lära känna både mig och min diabetes bättre. 

 Sedan vi blev tillsammans har arbetet jag måste göra för min diabetes minskat betydligt. Inte för att kärleken har gjort min diabetes mystiskt enklare, men eftersom jag inte gör det ensam. Ian räknar kolhydrater i min mat, laddar ner mina blodsockervärden till datorn och kontrollerar även mina blodsockervärden under natten. Men det handlar om mer än bara de dagliga fysiska sakerna. Ian är också min största känslomässiga supporter. Vi arbetar igenom frustration tillsammans, så de känns mindre överväldigande. Och vi firar framgångar tillsammans, vilket gör dem så mycket bättre. 

Och förra sommaren, en av de bästa dagarna i mitt liv, så gifte jag mig med denna man som, i första hand, har lärt mig vad kärlek betyder och vad en stödjande relation kan göra. Han gifte sig med både mig och min diabetes.